Mormor 1908–2013

24 maj 2013.

Jag har precis nått av sorgebudet. Mamma ringde med FaceTime från sin iPad ute på altanen. Mamma tycker inte om att filmas, så hon växlade genast över till den andra kameran, den som är bortvänd, så jag satt och tittade på min egen bild i miniatyr, och på den stora bilden, mammas gräsmatta. Så sa hon det jag hoppats att inte höra, ”mamma har dött,” hennes mamma, dvs min mormor, gick bort idag. Hon somnade bara, och vaknade inte upp igen.

— Ester Linnéa, står det på fjärde raden på sidan sju, av 1908 års Födelse- och Dopbok för Skinnskattebergs församling, i Köpings kontrakt, Westerås stift, Westmanlands län, med diarienummer 64 och födelsedatumet ”14 Aug”. Linnéa, som hon kom att kallas, var den andra av så småningom sex barn. Hennes far var den då den 25-årige byggnadssnickaren Carl Axel Björkman, hennes mor, den 28-åriga Ottilia Ingeborg Törnqvist. Under Linnéas uppväxt hade hon tre bröder och två systrar, varav en var en fostersyster.

När Linnéa var ungefär fyra år, dog hennes morfar Vilhelm Törnqvist. Kort därefter flyttade familjen ut på ön Kronön, i Skinnskatteberg. Där hade Vilhelm och hans hustru Maria Ulrika (Andersdotter) drivit en barnkoloni, men hade lagt ned verksamheten efter ett drunkningstillbud. Familjen växte alltså upp här på den egna ön, och var med förkrigstidens ekonomiska situation, ganska välbeställd. Linnéa har berättat, att de brukade kasta bort pålägget, av korv och skinka, på sina smörgåsar på vägen till skolan, för att de inte ville genera sina klasskamrater, vars föräldrar inte ens hade råd att breda smörgåsarna med smör, än mindre lägga på pålägg.

Linnéas yngste bror, Axel Helge Allan, dog 1917, bara två år gammal. 1922 Dog Linnéas äldste bror, Carl Helmer, 17 år. Kvar blev Linnéa, hennes fyra år yngre lillebro,r Gustaf Bertil (som för övrigt levde till 86), samt lillasystern Annie Maria Viktoria, som föddes först 1918. Cirka 14 år gammal fick Linnéa möjligheten att resa på barnkoloni. Det var en, filantropiskt lagd, rik man som organiserade dessa läger för barn, där de fick i princip, frisk ren luft, nyttig mat, motion och rörelse, ofta flera månader i sträck. Syftet, var förstås att förhindra att barnen fick någon av de svåra sjukdomar som härjade på den tiden, som till exempel tuberkelos. När jag besökte Linnéa sommaren 2006, berättade hon för mig, att som ett av de äldre barnen fick hon sitta och vaka hos de svårt sjuka, och att hon redan som 15 årig flicka satt hos en döende kvinna. Väl hemkommen fortsatte hon i skolan, och sedan åkte hon till Stockholm där hon snart utexaminerades som ”fröken” (dvs skollärare).

I samband med Linnéas 100 års-firande 2008, kom det dit en gammal farbror som berättade, att han var en av ”pojkarna” från Linnéas första skolklass! Vidare berättade han, att eftersom Linnéa inte agade (slog) sina elever, till skillnad från hennes manliga kollegor, magistrarna, så ville de förstås behålla sina unga och söta lärare. Så pojkarna gick samman och inrättade en svordomspant, där man fick erlägga ett öre i böter varje gång man svor i skolan. De var noga med att hålla koll på varandra, regeln gällde även på rasterna! I slutet av varje skolvecka tog de ut kopparslantarna, och köpte blommor till sin fina fröken. Linnéa skrattade åt den berättelsen, hon erkände att hon funderat allvarligt på var så små pojkar fått tag på så fina blommor, och att de hade också slutat ge henne blommor ganska snabbt? Han svarade, att regeln hade gällt länge efter, men att alla gossarna blev så mycket mer vaksamma på sitt språkbruk!

Linnéa gifte sig med en stilig karl, Erik Nils Olof Eriksson från Dala-Floda, som var tre år yngre än henne själv. Han blev plåtslagare på bruket i Smedjebacken, och var med och gjorde de stora ljusbokstäverna, med verkets namn på fasaden. Morfar var också hobbyfotograf, i källaren hos dem i Morgårdshammar fanns ett stort välutrustat mörkrum, dessutom extraknäckte han ofta som skolfotograf. Morfar blev bara 66 år, och dog alltså redan när jag var knappt 7 år gammal.

Som änka engagerade sig Linnéa för dem som hade det sämre beställt, särskilt barn. Hon började hjälpa till med insamlingar för Rädda Barnen, av filtar och kläder till Afrika. Ungefär vid den tidpunkten uppdagades flera skandaler, då det visade sig att insamlade medel inte nått de som behövde hjälp, utan sålts eller mutats bort längs den långa vägen. Organisationen Rädda Barnen organiserade därför resor, för de som varit aktiva i insamlingar att resa med till Afrika, så att de kunde åka hem och vittna att Rädda Barnens medel och gods, verkligen nått fram som avsett. Mormor åkte på en sådan resa till Kenya och hon blev förfärad av det hon såg där. Hon insåg att även om de hade det svårare än man berättat hemma i Sverige, så fanns det också praktiska lösningar, på hur man skulle kunna börja hjälpa dem att hjälpa sig själva, istället för att bara hoppas på mer bidrag, mer filtar, och så vidare.

När Linnéa kom hem, hade hon redan bestämt sig för att åka tillbaka. 70 år gammal reste Linnéa till Afrika, för andra gången i sitt liv. En container med hennes tillhörigheter skickades med båt och lastbil, medan hon flög till Kenya. Hon hyrde ett förråd hos en Indisk familj, i staden Eldoret och började vandra runt i trakten. När containern kom fram, så återförenades hon med sin gamla cykel och kunde nå längre ut. Hennes svenska pension vidarebefordrades till det lokala postkontoret. På den tiden kostade ett internationellt telefonsamtal, dryga 150kr/minut (med dagens penningvärde), så jag minns bara två telefonsamtal och då hade Linnéa blindtarmen och flögs med ambulansflyg, till ett indiskt sjukhus för operationen.

Tänk er att leva i en kultur där medellivslängden är 45 år, och träffa en dam som är 70 år, och hon har kommit dit för att hjälpa till? Eftersom den enda gamla vithåriga dam som Kenyanerna var vana vid, var Drottning Elizabeth av Storbritannien, regent i det Förenade Samväldet som Kenya tillhör, så tog de snabbt till att kalla Linnéa, ”Mrs Elizabeth”. Till skillnad från ”missionärerna” och Röda Korsets arbetare, så bodde inte deras Elizabeth i någon fästning med taggtråd, inmurat glas och vakter. Inte heller åkte hon i kortege med poliser, eller mutade myndighetsmännen. Linnéa bodde i ett förråd, enkelt och spartansk, med bara en kokplatta och sina tillhörigheter.

För att få arbete i den här delen av världen, förväntas den anställde att skaffa sina egna arbetsredskap, till exempel, verktyg för att jobba i en verkstad. Om man inte har anställning, så har man sannolikt inte heller pengar att skaffa sig sina verktyg, dvs inte råd att skaffa ett betalt jobb – såvida man inte får ett lån. Lånehajar lånar ut pengar mot ockerräntor, som gör att lånet förmodligen aldrig går att betala tillbaka. Linnéa startade vad på Engelska kallas för en ”kredit-union” dvs, med hennes pension som grundplåt, lånade hon ut pengar till några arbetssökande, dessa betalar sedan en mycket låg ränta tillbaka tillsammans med fastställda amorteringar på lånet, vinsten (räntan) används enkom för att öka utlåningen. Pant var förstås deras verktyg. Samma problem rådde för de barn som ville gå till skolan. Barnen måste ha egna böcker, men få föräldrar har råd med sådan lyx, så det blir ärvda böcker eller ingen skola alls. Linnéa hjälpte till att organisera ett kooperativt skolbibliotek där låneavgiften var så låg att föräldrar skulle ha råd och där vinsten används för att förnya boksamlingarna.

I ett samhälle utan socialt skyddsnät, förväntas barnen när de har växt upp se om sina åldriga föräldrar. Varje barn representerar därför ett hopp om en säker framtid, men representerar samtidigt en investering. Ett barn fött med handikapp, pekar på en osäker framtid, dessutom finns det en risk att denne blir beroende på sina syskon, eller rent av blir en ekonomisk belastning för sina åldriga föräldrar. Jag behöver säkert inte skriva ut vad som väntade sådana barn, om de inte fötts i bättre ställda familjer, som kanske hade råd med särskild skolgång och rentav, kunde ha bekostat högre studier för en karriär i städerna? När ett sådant barn skickas till skolan, ses det av samhället som en indikation av den familjens ekonomiska status. Inga fattiga skulle ha råd att låta ett handikappat barn överleva eller rentav gå i skola. Eftersom barnet (antas) har ”förmögna” föräldrar, föreligger helt plötsligt en kidnappningsrisk, det går att utkräva lösen bara av de som har pengar att betala lösen med. Vanliga skolor är medvetna om detta hot, och om kriminella dyker upp för att kidnappa ett förmöget barn, så finns det stor risk att andra (fattiga) barn skadas eller rent av dödas. Skolor krävde därför att sådana barns föräldrar skulle bekosta (beväpnade) vakter till skolan, vilket naturligtvis gör sådana barn ännu kostsammare att ha. Dessutom kunde de behöva livvakter på skolvägen. Särskilda skolor för till exempel blinda barn finns, dessa skolor drar fördel av att det blir billigare att skydda en stor grupp tillsammans, men det är ändå dyrt, jämfört med att ha ett icke handikappat barn. Återigen steg Linnéa in i bilden.

Det är svårt att låna ut pengar med barns framtid som pant. Därför krävs det en tro här. En tro att merparten av de som fått ekonomiskt stöd, när de var så unga att de inte ens förstod att detta var en stor uppoffring, kommer att vara så tacksamma som vuxna, att de kommer att bistå nästa generation av handikappade barn. Tankegången var att desto högre utbildning en handikappad person fick, desto större chans hade denna person att få fast anställning i storstäderna, där de kunde leva oberoende och spara för sin pension, och även hjälpa sina syskon och föräldrar. Det är detta hopp som många föräldrar lever på än i dag, då de stödjer sina barn 220% i deras uppväxt, att de ska lyckas i livet. Inte att de ska ”bli” något, men att de ska få ett så bra liv som möjligt.

Ett annat problem Linnéa stötte på var att få bakade sitt eget bröd, trots att de hade tillräckligt med land för att odla sin egen säd. Kenya var ett korrumperat samhälle (jag skriver var, för jag vet inte hur det är numera) och i Eldoret hade bagarna (som alla kom från Indiska familjer) monopol på brödförsäljningen. Detta berodde på att mjölimportören, som också var Indier, bara handlade spannmål från Indien och sålde bara mjöl till Indiska bagare. Kenya har inte så mycket kemisk industri och så gott som alla ogräsmedel, och gifter som behövs i lantbruket inhandlas från – Indien. Importören, säljer förstås bara till Indiska butiker, som säljer dessa så dyrt att det inte lönar sig att försöka konkurrera, med de Indiska bagerierna. ”Closed Shop” kallas det på Engelska, när olika näringar skyddar varandra med karteller och monopol. Som folkskollärare från landet, var Linnéa förstås vad som idag kallas för ”hemkunskapslärare”, fast för folk som bor och växt upp på landet. Hon visste därför att det gick att odla ekologiskt – giftfritt – om man planterade vissa plantor intill andra, så skulle dessa dra till sig eller driva bort de flesta skadedjur, mögel och annat som hotade skörden. Även en dålig skörd kunde användas, för att väva mattor och tak på husen. De flesta använder korrugerad plåt som importeras från Indien.

Efter åtta år i Afrika var det dags för Linnéa att resa hem till Norden. En stor fest hölls och stamäldsterna förklarade att Mrs. Elizabeth – Linnéa – var nu heders-äldste av Maasai-folket, på engelska pampigt ”Honorary Maasai Queen” för hennes välgörenhet och tjänster till folken i Rift-dalen. Linnéa bosatte sig i Mora, nära sin äldsta dotter och sina barnbarn (och med tiden, barnbarnsbarn). När jag besökte henne där 2006 med min dåvarande Brittiske pojkvän, så hade vi bestämt att vi skulle bara säga att vi var kompisar, men hon tittade bara på oss två och frågade först på svenska och sedan på Engelska, ”are you happy together?” – lite stammande förklarade vi att visst var vi det. Till det svarade hon ”that is all that matters”. Linnéa var 98 år och bevisade verkligen att visdom kommer med livserfarenhet!

När Linnéa fyllde 100 firades det i dagarna två. Först firade det officiella Sverige henne med musikkår, organisationer och trossamfund, nästa dag hade vi stor släktträff med fyra generationer, barndomsvänner (och skolelever från hennes första skolklass). Ingen hade berättat för mormor att jag skulle komma dit, därför att det var så många byten mellan tåg, flyg, buss, tåg, tåg och taxi att det var osäkert ända in i de sista timmarna om jag skulle hinna fram. När jag så steg in i rummet där mormor Linnéa satt så tittade hon förvånat på mig en stund och sedan insåg hon att jag verkligen var hennes dotterson Anders från långväga England. Hon propsade direkt på att jag skulle sitta på hennes vänstra sida vid honnörsbordet med henne och vi fick ett sällsynt barnbarn-mormors tillfälle. Det sjöngs på svenska och mormor sjöng en sång på Maa (Maasai-språket) för oss. Jag sa då till mormor att jag skulle komma tillbaka till hennes 105-årsfirande.

I augusti denna sommar skulle vi göra om denna tillställning. Jag hade redan planerat ledigheten med jobbet och kollat tågtider och flyg. Nu blir det inte så. Istället blir det en begravning inom kort. Maasaifolket har inga egentliga begravningstraditioner. Deras avlidna lämnas utanför bosättningen för att återgå i livscykeln, äta eller ätas, livet går vidare. Mormor var Baptist men erkände för mig att hon inte var bokstavstroende. En gång berättade hon för mig att det där om att Jesus verkligen hade återuppstått kunde hon inte tro på. En förnuftig människa alltså.

Trots att Linnéa hade dator så skrev hon brev för hand, jag har många av dem bevarade och inskannade som pdf-filer i min dator. Jag skrev inte lika flitigt tillbaka men då jag skrev, skrev jag också för hand. Mormor är/var förmodligen den sista släktingen som skrev något annat än julkort och födelsedagskort för hand. Min egen handstil blir allt svårläslig, jag skriver ju sällan alls något med penna. Kanske jag måste börja göra det, bara för att påminna mig on de gamla och våran kontakt, men vem ska jag skriva till, i denna blogg-ålder?

Kära mormor, vila i frid.
Stor kram, Anders.

Ester Linnéa Eriksson, 104 år och nio månader, född Björkman;
☆ 1908-08-14, Skinnskatteberg.
  2013-05-24, Mora.

About Älgen

Skinnhuve från södra Dalarna som sedan 1994 bor i England. Jobbar som tågförare i Manchester och bloggar till-och-från (mest från)…