Pappa 1939—1988

 27 januari 2013.

Min käre far, Inge Herman Hansson, föddes 27 januari 1939, med andra ord, för idag exakt 74 år sedan. Allt eftersom jag blir äldre själv så reflekterar jag allt oftare på var jag är, och var pappa var, vid den tidpunkten i hans liv. Till exempel, när han var i min ålder, nästan 43 år gammal, så flyttade hans enda barn (jag), med hans sedan sju år sedan frånskilda hustru (min mor), iväg från Ludvika, och vi såg mycket mindre av varandra. Det var en spännande tid för mig – nya städer, nya bostäder (jag flyttade 2 gånger till de nästa 5 åren), nya skolor och nya kamrater. Fast nu inser jag att det måste varit förfärligt ensamt för min far och farmor, båda så abrupt ensamma, efter att ha sett mig så gott som dagligen i över 10 år. Strax efteråt blev pappa sjuk. Han fick svårt med balansen, såg ofta dubbelt och beskrev hur det kändes som nålar i ena armen, som när ens ben vaknar efter att ha domnat på toan. Han lades in på Ludvika Lasarett och jag brukade cykla de fem milen dit, flera gånger i veckan, tills jag blev gammal nog att köra moped och senare bil. Frisk blev han dock aldrig.

Halvvägs mellan lucia och jul 1988, så kör jag förbi farmors hus sent en kväll och funderar varför hennes syster är på besök så sent? Nästa dag får jag veta att de precis varit på sjukhuset för att säga farväl, men inte hunnit dit i tid. Han avled ensam på en sjuksal, 41 dagar före sin 50-årsdag av akut cirkulationssvikt efter att ha opererats för kallbrand i foten, en vecka tidigare.

54 veckor senare, på nyårsdagen 1990, somnade farmor för sista gången ensam hemma i sitt lilla hus, på Knutsbovägen 14 i Östansbo. Hon inträdde i Himmelriket 40 år äldre än hennes egen son, och efterlämnade dottern Inger (pappas halvsyster) och barnbarnen Anders (mig alltså) och Lena (Ingers dotter), samt barnbarns-barnet Marcus (Lenas son).

Pappa hade redan varit gift i 3 år och var 31 år gammal när jag kom till världen. Själv hade jag bott nästan 7 år i England när jag var 31. När vi båda var 36 gick vi igenom smärtan av separation, i hans fall en riktig skilsmässa, med gnäll om pengar, underhåll och kontakt med barnet (mig).

Pappa skrev dagbok på den tiden och efter över 20 år i en låda, med papper från begravningen och olika intyg, har jag börjat läsa den. Han var en riktig ”stalker” min far! Han gick runt till min mammas lägenhet, när hon var ute och gick igenom soporna, med mera. Han diarieförde noga namn och telefonnummer på upphittade lappar, sedan spårade han ofta dessa på deras gemensamma arbetsplats, Försäkringskassans kontor i Ludvika. Ofta står det att han varit förbi flera gånger utanför vårt hem, för att kolla när vi släckt osv, med gina kommentarer när han tyckt att det varit försent. ”22:35 Släckt hos Anders och Kersti” står det till exempel på en sida, snyggt präntat i versalskrift, med den där kantiga skrivstilen som byråkrater skrev med förr. Jag känner igen mig lite i det här. Ibland när jag går hem från jobbet så tar jag vägen förbi min före detta mans kvarter, det är visserligen bara någon minuts omväg, normalt går jag förbi på andra sidan kvarteret, vi bor trots allt på samma gata numera. Då när jag går förbi, så tittar jag förstås upp emot näst översta våningen där han bor, och reflekterar på om det är tänt eller släckt – men i mitt fall är det mer vemod än svartsjuka.

Jag går förhoppningsvis inte helt i min fars fotspår! Han spelade barytonsaxofon och jag spelade trumpet och bastuba. Han gick på teknisk utbildning (tog Realen 1957, 18 år gammal), medan jag själv gick på naturvetenskaplig linje (tog studenten 1989, 19 år gammal). Han ryckte motvilligt in i lumpen när han var 21 på Svea Ingenjörregemente, 1960, och gick högvakt på kungliga slottet 1961. Själv var jag frivillig i hemvärnet och FBU, redan från 15 års ålder, men blev förargligt nog frikallad, när jag var 18 på grund av ett oväntat levervärde, (som vi nu vet är genetiskt betingat i min släkt och helt ofarligt), vilket inte var ett välkommet besked för någon med antagning till amfibiebataljonen!

Märkligt nog snackade farsan nästan alltid om sin tid i lumpen och vi läste båda 91-an och brukade titta på alla de där gamla pilsnerfilmerna med Soldat Bom och liknande. Jag utgår ifrån att det var en mycket omtyckt tid, värnplikten, trots att han försökt bli frikallad!

Inge Herman Hansson,
✡ 1939-01-27
till
✝ 1988-12-19

About Älgen

Skinnhuve från södra Dalarna som sedan 1994 bor i England. Jobbar som tågförare i Manchester och bloggar till-och-från (mest från)…